Året är 1937. Jack Miller är en ensam och desillusionerad man i London, som får chansen att lämna sitt gråa liv bakom sig genom att delta i en arktisk expedition till den avlägsna platsen Gruhuken på Svalbards kust. Det som börjar som ett äventyr förvandlas snart till en mardröm. När vintern kommer och polarnatten sänker sig över landskapet, tvingas Jack stanna kvar ensam – eller nästan ensam.
För något rör sig i mörkret. Något som inte är mänskligt. Jack börjar höra röster, se skuggor, känna närvaron av något som inte borde finnas. Är det hans sinne som spelar honom ett spratt, eller är han verkligen förföljd av en ondskefull kraft?
Dark Matter är en psykologisk spökhistoria som utforskar vad som händer med människan i total isolering. Michelle Paver skildrar den arktiska miljön med en nästan dokumentär känsla – det är kallt, ödsligt och vackert, men också livsfarligt. Romanen är lika mycket en studie i ensamhetens psykologi som en klassisk gotisk skräckberättelse.
Den brittiska författaren Daphne du Maurier (1907–1989) är mest känd för romaner som Rebecca, Jamaica Inn och My Cousin Rachel. Hennes verk rör sig ofta i gränslandet mellan psykologisk realism och gotisk skräck där hon utforskar teman som identitet, minne, kvinnlig erfarenhet och det undermedvetna.
Du Maurier har en särskild förmåga att skapa suggestiva miljöer och laddade stämningar där det vardagliga ofta glider över i det kusliga och oförklarliga.
Novellen Don’t Look Now utspelar sig i Venedig. En stad som i du Mauriers händer blir en labyrintisk och nästan drömlik plats där tid och verklighet tycks förskjutas.
Berättelsen följer John och Laura ett brittiskt par som försöker återhämta sig efter sin dotters död. När de möter två äldre systrar, varav den ena påstår sig ha mediala förmågor, börjar en serie märkliga händelser som leder till ett ödesdigert slut.
Du Maurier använder Venedig som en spegel för Johns inre tillstånd, hans sorg, förnekelse och rationalitet ställs mot stadens mystik och kaos. Novellen är en studie i hur det förflutna kan hemsöka nuet och hur intuition och känsla ibland överträffar logik. Den avslutas med en chockerande twist som omtolkar hela berättelsen och förstärker dess tragiska dimension.
Don’t Look Now är inte bara en skräckberättelse. Det är en psykologisk och existentiell skildring av sorgens natur, människans försök att förstå det oförklarliga, och hur vi ibland ser för mycket – eller för lite – av det som verkligen pågår omkring oss.
Ingmar Bergman och Bengt Ekerot vid inspelningen till filmen Det sjunde inseglet från 1956. Foto: Louis Huch. Svensk Filmindustri
Femte akten som publicerades 1994 är en av Ingmar Bergmans minst kända skrifter men en av de mest fascinerande. Det är en samling av tre texter som utforskar minne, identitet och mänskliga relationer och är ett fint exempel på Bergmans förmåga att väva samman komplexa karaktärer och känslomässiga landskap.
Efter repetitionen: utspelar sig på en teaterscen efter en repetition av August Strindbergs Ett drömspel. Den äldre teaterregissören Henrik Vogler har slumrat till i salongen och vaknar av att den unga huvudrollsinnehavaren Anna Egerman letar efter något på scenen. De två inleder ett samtal om teater, drömmar och minnen och snart ansluter sig även Annas döda mor – Rakel – till samtalet.
Sista skriket: Denna enaktare handlar om filmindustrins kommersiella prioriteringar och föreställer sig ett möte mellan filmmogulen Charles Magnusson och regissören George af Klercker. Pjäsen utforskar teman som förödmjukelse och konstnärlig integritet och är en kritisk betraktelse av filmindustrins påverkan på konstnärligt skapande. Se iscensättningen på SVT Arkiv
Larmar och gör sig till: utspelar sig på 1920-talet och följer ingenjören Carl Åkerblom, som efter en psykisk kollaps och ett mordförsök på sin fästmö. hamnar på mentalsjukhus i Uppsala.Där träffar han professor Osvald Vogler och tillsammans iscensätter de den första talande cinematograf-filmen. Pjäsen är en djupdykning i mänsklig ångest och kreativitet och innehåller många självbiografiska inslag från Bergmans eget liv. Se iscensättningen på SVT Arkiv.
Femte akten inleds med med ett förord som har fått formen av ett pjäsmanus – en monolog. Den blir en introduktion till de tre texterna men är också självreflekterande om bland annat Ingmar Bergmans förhållande till läsandet (han noterar att han är en mycket långsam läsare), skrivandet och skapandet. Bergman skriver:
Femte akten handlar om mina outtröttliga följeslagare: teatern, scenen, skådespelarna och filmen, biograferna, cinematografin. De har följt mig sedan jag byggde min första dockteater under det vitmålade bordet i barnkammaren och något år senare flyttade in i den rymliga garderoben tillsammans med en liten plåtmaskin försedd med vev, malteserkors, lins, fotogenlampa och en sepiafärgad filmslinga.
Genom åren har omständigheterna och omgivningarna blivit – hur ska jag säga – mer storslagna men själva känslan är oförändrat densamma.
Tove Jansson är mest känd för sina böcker om de älskade mumintrollen. Uppvuxen i ett bohemiskt konstnärshem med skulptören Faffan och konstnärinnan Ham – som var den som försörjde familjen med sina gravyrer. Tove och hennes mamma stod varandra väldigt nära. Tove utbildade sig till bildkonstnär och började så småningom skriva sina underbara böcker för barn. När mamman dog drabbades Tove av en stor sorg och depression. Efter ett drygt år skrev hon den sista boken om muminfamiljen. Och därefter skrev hon för en vuxen publik.
Sommarboken kom ut 1972. Den handlar om en flicka och hennes farmor som tillbringar en sommar på en skärgårdsö. Motivet med en gammal kvinna och en liten flicka hade Tove fått av Ham men det var först när modern dött som Tove kunde skriva boken. Personerna i boken är baserade på Toves egen familj; brorsdottern Sophia, den yngre brodern Lars och hans mor Ham vars sista sommar boken handlar om. Den gamla kvinnan håller på att ta farväl av världen – minnet sviker, hon har svårt att röra sig fritt – livet glider undan medan sondottern sakta håller på att bli vuxen och ta sig in i livet. Och allt utspelas på en liten ö i den skimrande finska skärgården. Korta, små poetiska kapitel om sorg och död men också om lyckan av att leva.
Många författare är riktiga kattälskare och nobelpristagaren Doris Lessing är inget undantag. Under sin livstid delade hon hem med många katter. Hon fascinerades av deras skönhet, självständighet och deras skiftade personligheter – och det resulterade i flera böcker om de älskade katterna. Boken innehåller samtliga av Doris Lessings kattporträtt, av många ansedda som det bästa som skrivits om katter och deras väsen.
Älskade katter av Jan-Öjvind Swahn
Folklivsforskaren och folkbildaren Jan-Öjvind Swahn har skrivit en kulturhistorisk bok om katter. Han skriver bland annat om tamkattens historia, hur katten satt sina spår i folktro, vidskepelse och i vårt språk. Varför heter det till exempel kattguld och Kattegatt? Boken innehåller även ordspråk, kattpoesi och underbara kattillustrationer från olika tidsepoker och från hela världen.
Konsten att leva som en katt av Stéphane Garnier
I denna självhjälpsbok undersöker författaren – med glimten i ögat – om kattens strategier skulle kunna vara en väg till ett lyckligare och mer harmoniskt liv. Stéphane Garnier har genom att studera den egna katten Ziggy försökt att få svar på vad katterna gör rätt. Och hur de kan inspirera oss och ge ett nytt perspektiv på tillvaron.
”Strindbergska försöksteaters föreställning i lördags hade samlat en rätt talrik publik, af vilken en stor del dock ej uppfattade mycket af vad som föregick på scenen, helst de spelade styckenas innehåll icke ofta utformar sig i vad man kallar ” handling” utan mestadels framstår som dialog eller monolog af hufvudsakligen psykologiskt intresse.”
Saxat ur SDS den 18/3 – 1889.
Nej, man kan inte påstå att August Strindbergs experimentella dramatik föll Sydsvenskans recensent i smaken vid gästspelet i Malmö den 16 mars 1889.
August Strindberg bodde under denna period i Danmark tillsammans med hustrun Siri von Essen och deras barn. Starkt influerad av fransk avantgardeteater arbetade Strindberg intensivt med sina dramatiska formexperiment. Dessutom ville Siri gärna återvända till scenen. Hans kreativa lösning på det problemet blev då att tillsammans med Siri starta en egen teater: Den skandinaviska försöksteatern.
Tillsammans med den unga danska trion: Nathalia Larsen, Lars Riber Hunderup och Gustav Wied bildade de sitt resande teatersällskap. Inspirerad av Théâtre libre i Paris ville Strindberg arbeta med amatörer. Tanken var att teatern skulle spela nyskrivet. Strindberg annonserade i Politiken men tyckte inte att något av det insända materialet var spelbart. Strindbergs egen dramatik fick helt sonika användas och översattes till danska av Nathalia Larsen. Man lyckades leasa Dagmars Teatret i Köpenhamn och planerade sin första föreställning med en iscensättning av ”Fröken Julie” och ”Fodringsägare”. Dagen före premiären meddelade polisen att Fröken Julie fått spelförbud av den danska censuren.
Panik! Nu fick man snabbt ändra planerna och ersatte Fröken Julie med de två nyskrivna enaktare: ”Den starkare” och ”Paria”. Repetitioner av ett nytt program innebar en försening på en vecka men då kunde man äntligen ha sin premiär på Dagmarteatern. En föreställning som förvånande alla inblandande med att bli en succé. Stärkta av framgången tog sig det lilla sällskapet med Siri i spetsen över sundet för att med samma program erbjuda en helaftonskväll i Malmö.
Teatern hade viss framgång men Strindbergs ekonomiska beräkningar var helt orealistiska och hans planer om en längre teaterturné fungerade inte. Därmed var teaterdrömmen krossad. Skandinaviska försöksteatern avvecklades och Danmarksvistelsen var slut. Strindberg flyttade till Stockholms skärgård, Siri och barnen följde efter. Det var början till slutet för deras äktenskap.
Trots den beska kritiken så fick Malmöpubliken denna kväll uppleva nyskapande dramatik från källan själv – en introduktion till den moderna dramatik som givet August Strindberg sitt världsrykte.
På Litteraturbanken.se finns August Strindbergs verk att läsa för den som är nyfiken och vill veta mer.
Vi befinner oss i det postsovjetiska Ukraina. Huvudpersonen är författaren Viktor som bor tillsammans med den deprimerade och tillika hjärtsjuka kungspingvinen Misja. Det udda paret håller varandra sällskap medan Viktor drömmer om att skriva den stora romanen. Problemet är bara att han lider av en svårartad skrivkramp och bara förmår skriva i det korta formatet. En dag får Viktor ett erbjudande han inte kan motstå; han ska skriva dödsrunor, kruxet ligger i att personerna inte är avlidna – ännu. Och så plötsligt börjar människor dö och Viktor får sina små kärnfulla minnesord publicerade. Viktor plågas av sina dubbla känslor – glädjen över att se sin text i tidningen och ångesten över att det innebär plötsliga och mystiska dödsfall. Vem är egentligen hans uppdragsgivare?
Berättelsen är tragikomisk och genomsyras av en hotfull Kafkainfluerad stämning. Humorn absurd. Och prosan underbart, lakoniskt lättflytande i översättning av Ylva Mörk.
Tamkatten härstammar från vildkatten (Felis Silvestris) – en art som fortfarande finns Afrika, vissa delar av Asien samt södra Europa. Men när människan började processen med att tämja katten har varit okänd. En DNA-studie från 2017 visar att nästan alla tamkatter härstammar från Egypten och Turkiet-Irak. I mänsklighetens tidiga civilisationer hade man börjat odla och lagra spannmål vilket lockade till sig både möss och råttor. Vilket i sin tur lockade till sig vildkatter som var effektiva skadedjursbekämpare. I studien är de äldsta undersökta kattlämningarna ungefär 9000 år gamla och det är då sannolikt den tidpunkt när människan påbörjar domesticeringsprocessen.
I Japan är katter mycket omtyckta och anses vara lyckobringande. Ett exempel är den vinkande prydnadskatten Maneki Neko som man kan hitta på tåg, restauranger och i butiker (och på många andra ställen). I författaren Takashi Hiraides kortroman Gästkatten är det just en katt som smyger sig in i ett litet hus utanför Tokyo, där ett författande, barnlöst par bor. Katten heter Chibi (Lillan) och tillhör egentligen grannhuset men kvällen och natten tillbringar den söta katten hos dem. Och sakta, men säkert, börjar katten förändra deras liv, relation och sättet de ser på livet.
Den franska författaren Delphine de Vigan (född 1966) anses vara en av av de stora samtida författarna i Frankrike. Hon debuterade 2001 med den självbiografiska boken Dagar utan hunger som handlar om hennes insjuknande i anorexia. Under sjukhusvistelsen som följde började hon föra anteckningar över tillvaron och vad hon upplevde. Och skrivandet var något som hon fortsatte med. Nio böcker har det blivit, både självbiografiska och fiktiva berättelser som översatts till 25 språk och några har också filmatiserats. Delphine de Vigan skriver med säker hand – texterna är lättlästa, ibland nästan pratiga men under den ibland lite glättiga ytan döljer sig bråddjup av sorg och trauman. Detta spänningsfält mellan yta och djup gör att läsupplevelsen blir helt speciell och starkt berörande.
Dagar utan hunger
Delphine är 19 år och studerar litteraturvetenskap på universitetet. Hon och bästisen bestämmer sig för att banta för att känna sig sommarsnygga men för Delphine blir det snabbt ett skönt sätt att få känna kontroll och hon gillar också uppåtkänslan som fastan innebär. Och utan hon riktigt förstår hur det gick till väger hon 36 kg och känner att döden flyttat in i hennes kropp. Hennes räddning blir en mycket intuitiv läkare som hon känner starkt förtroende för. Han förklarar att den enda möjligheten är att läggas in på sjukhus och sondmatas. Trots att hela hennes väsen motsätter sig detta accepterar hon erbjudandet. Boken blir ett slags vittnesmål om sjukhusvistelsen, de andra ätstörda patienterna, den kroppsliga förändringen och dysfunktionella familjerelationer. Men också en berättelse om att välja livet.
Ingenting kan hindra natten
Det är Delphine som hittar mammans döda kropp. När den den första chocken lagt sig kommer sorgen och frågan om varför modern valde att ta sitt liv. I ett försök att förstå bestämmer hon sig för att skriva mammans berättelse. Det är ett mödosamt arbete att göra researchen – ibland nästan outhärdligt – men genom att intervjua nära familj, vänner, titta på gamla fotografier, prata med sin syster och leta i sitt eget minne lyckas hon frammana moderns liv. En uppväxt i en stor, barnrik familj – på ytan lyckad men med mörka hemligheter. Det är en historia präglad av patriarkalt våld, övergrepp och psykisk sjukdom. Och en mamma som kämpar och reser sig gång på gång. En kvinna med stor intelligens, skönhet och härligt skratt. Delphine de Vigan väjer inte för något i sitt sökande och det är en mörk familjehistoria som vecklar ut sig berättad med den största kärleken till sin mor.
Om det inte vore för dig
Den senaste boken handlar om Michka – en äldre dam som under sin yrkesverksamma tid rest jorden runt och gjort fotoreportage. Nu är läget ett annat. Michka har drabbats av en eskalerande demens vilket gör att hon måste flytta in på ett vårdboende. Hennes demens ger en afasi som innebär att talet blir trögt, upphackat med många språkliga fel (en riktig utmaning för översättaren Marianne Tufvesson som har gjort ett fantastiskt arbete). Det är både tragiskt och lite komiskt. Men det blir aldrig lyteskomik. Bara djupt mänskligt. Det är dock en sak som Michka känner att hon måste göra innan allt tar slut. Till sin hjälp har hon vårdboendets logoped Jérôme och den unga kvinnan Marie som tillsammans försöker hjälpa Michka med hennes önskan. Det här är en bok som handlar om att känna tacksamhet och vikten av att säga tack. Hur en hjälpande hand kan förändra livet, göra det uthärdligt och i vissa fall göra livet möjligt överhuvudtaget. En varm, humoristisk och existentiell berättelse som ger perspektiv på tillvaron.
Utställningens entré på kulturhuset i Stockholm 2016.
Böcker och läsning. Vilken betydelse har det för människans kreativa uttryck? För många är det helt centralt. Allkonstnären Patti Smith är en av dem. I september 2016 hade hon sin första utställning i Sverige kallad Eighteen Stations. Utställningen utgick från hennes bok M Train, en slags memoar och karta över Patti Smiths liv. Bokens bilder och texter blir som en visuell dagbok – melankoliskt om tidens flykt men också om hur konst och litteratur kan inge hopp och tröst. Mitt i utställningsrummet fanns ett bibliotek med rödmålade väggar, som ett hjärta. Här hade man placerat ett urval av de böcker som inspirerat och format hennes konstnärskap. På ett litet bord låg en handskriven A4. Här hade Patti Smith skrivit ner författare och boktitlar som hon ville lyfta fram. Jag kunde förstås inte motstå att ta ett foto av litteraturlistan.
