Tove Jansson är mest känd för sina böcker om de älskade mumintrollen. Uppvuxen i ett bohemiskt konstnärshem med skulptören Faffan och konstnärinnan Ham – som var den som försörjde familjen med sina gravyrer. Tove och hennes mamma stod varandra väldigt nära. Tove utbildade sig till bildkonstnär och började så småningom skriva sina underbara böcker för barn. När mamman dog drabbades Tove av en stor sorg och depression. Efter ett drygt år skrev hon den sista boken om muminfamiljen. Och därefter skrev hon för en vuxen publik.
Sommarboken kom ut 1972. Den handlar om en flicka och hennes farmor som tillbringar en sommar på en skärgårdsö. Motivet med en gammal kvinna och en liten flicka hade Tove fått av Ham men det var först när modern dött som Tove kunde skriva boken. Personerna i boken är baserade på Toves egen familj; brorsdottern Sophia, den yngre brodern Lars och hans mor Ham vars sista sommar boken handlar om. Den gamla kvinnan håller på att ta farväl av världen – minnet sviker, hon har svårt att röra sig fritt – livet glider undan medan sondottern sakta håller på att bli vuxen och ta sig in i livet. Och allt utspelas på en liten ö i den skimrande finska skärgården. Korta, små poetiska kapitel om sorg och död men också om lyckan av att leva.
Vi befinner oss i det postsovjetiska Ukraina. Huvudpersonen är författaren Viktor som bor tillsammans med den deprimerade och tillika hjärtsjuka kungspingvinen Misja. Det udda paret håller varandra sällskap medan Viktor drömmer om att skriva den stora romanen. Problemet är bara att han lider av en svårartad skrivkramp och bara förmår skriva i det korta formatet. En dag får Viktor ett erbjudande han inte kan motstå; han ska skriva dödsrunor, kruxet ligger i att personerna inte är avlidna – ännu. Och så plötsligt börjar människor dö och Viktor får sina små kärnfulla minnesord publicerade. Viktor plågas av sina dubbla känslor – glädjen över att se sin text i tidningen och ångesten över att det innebär plötsliga och mystiska dödsfall. Vem är egentligen hans uppdragsgivare?
Berättelsen är tragikomisk och genomsyras av en hotfull Kafkainfluerad stämning. Humorn absurd. Och prosan underbart, lakoniskt lättflytande i översättning av Ylva Mörk.
Tamkatten härstammar från vildkatten (Felis Silvestris) – en art som fortfarande finns Afrika, vissa delar av Asien samt södra Europa. Men när människan började processen med att tämja katten har varit okänd. En DNA-studie från 2017 visar att nästan alla tamkatter härstammar från Egypten och Turkiet-Irak. I mänsklighetens tidiga civilisationer hade man börjat odla och lagra spannmål vilket lockade till sig både möss och råttor. Vilket i sin tur lockade till sig vildkatter som var effektiva skadedjursbekämpare. I studien är de äldsta undersökta kattlämningarna ungefär 9000 år gamla och det är då sannolikt den tidpunkt när människan påbörjar domesticeringsprocessen.
I Japan är katter mycket omtyckta och anses vara lyckobringande. Ett exempel är den vinkande prydnadskatten Maneki Neko som man kan hitta på tåg, restauranger och i butiker (och på många andra ställen). I författaren Takashi Hiraides kortroman Gästkatten är det just en katt som smyger sig in i ett litet hus utanför Tokyo, där ett författande, barnlöst par bor. Katten heter Chibi (Lillan) och tillhör egentligen grannhuset men kvällen och natten tillbringar den söta katten hos dem. Och sakta, men säkert, börjar katten förändra deras liv, relation och sättet de ser på livet.
Den franska författaren Delphine de Vigan (född 1966) anses vara en av av de stora samtida författarna i Frankrike. Hon debuterade 2001 med den självbiografiska boken Dagar utan hunger som handlar om hennes insjuknande i anorexia. Under sjukhusvistelsen som följde började hon föra anteckningar över tillvaron och vad hon upplevde. Och skrivandet var något som hon fortsatte med. Nio böcker har det blivit, både självbiografiska och fiktiva berättelser som översatts till 25 språk och några har också filmatiserats. Delphine de Vigan skriver med säker hand – texterna är lättlästa, ibland nästan pratiga men under den ibland lite glättiga ytan döljer sig bråddjup av sorg och trauman. Detta spänningsfält mellan yta och djup gör att läsupplevelsen blir helt speciell och starkt berörande.
Dagar utan hunger
Delphine är 19 år och studerar litteraturvetenskap på universitetet. Hon och bästisen bestämmer sig för att banta för att känna sig sommarsnygga men för Delphine blir det snabbt ett skönt sätt att få känna kontroll och hon gillar också uppåtkänslan som fastan innebär. Och utan hon riktigt förstår hur det gick till väger hon 36 kg och känner att döden flyttat in i hennes kropp. Hennes räddning blir en mycket intuitiv läkare som hon känner starkt förtroende för. Han förklarar att den enda möjligheten är att läggas in på sjukhus och sondmatas. Trots att hela hennes väsen motsätter sig detta accepterar hon erbjudandet. Boken blir ett slags vittnesmål om sjukhusvistelsen, de andra ätstörda patienterna, den kroppsliga förändringen och dysfunktionella familjerelationer. Men också en berättelse om att välja livet.
Ingenting kan hindra natten
Det är Delphine som hittar mammans döda kropp. När den den första chocken lagt sig kommer sorgen och frågan om varför modern valde att ta sitt liv. I ett försök att förstå bestämmer hon sig för att skriva mammans berättelse. Det är ett mödosamt arbete att göra researchen – ibland nästan outhärdligt – men genom att intervjua nära familj, vänner, titta på gamla fotografier, prata med sin syster och leta i sitt eget minne lyckas hon frammana moderns liv. En uppväxt i en stor, barnrik familj – på ytan lyckad men med mörka hemligheter. Det är en historia präglad av patriarkalt våld, övergrepp och psykisk sjukdom. Och en mamma som kämpar och reser sig gång på gång. En kvinna med stor intelligens, skönhet och härligt skratt. Delphine de Vigan väjer inte för något i sitt sökande och det är en mörk familjehistoria som vecklar ut sig berättad med den största kärleken till sin mor.
Om det inte vore för dig
Den senaste boken handlar om Michka – en äldre dam som under sin yrkesverksamma tid rest jorden runt och gjort fotoreportage. Nu är läget ett annat. Michka har drabbats av en eskalerande demens vilket gör att hon måste flytta in på ett vårdboende. Hennes demens ger en afasi som innebär att talet blir trögt, upphackat med många språkliga fel (en riktig utmaning för översättaren Marianne Tufvesson som har gjort ett fantastiskt arbete). Det är både tragiskt och lite komiskt. Men det blir aldrig lyteskomik. Bara djupt mänskligt. Det är dock en sak som Michka känner att hon måste göra innan allt tar slut. Till sin hjälp har hon vårdboendets logoped Jérôme och den unga kvinnan Marie som tillsammans försöker hjälpa Michka med hennes önskan. Det här är en bok som handlar om att känna tacksamhet och vikten av att säga tack. Hur en hjälpande hand kan förändra livet, göra det uthärdligt och i vissa fall göra livet möjligt överhuvudtaget. En varm, humoristisk och existentiell berättelse som ger perspektiv på tillvaron.
