Foto: Louis Huch. Svensk Filmindustri
Femte akten som publicerades 1994 är en av Ingmar Bergmans minst kända skrifter men en av de mest fascinerande. Det är en samling av tre texter som utforskar minne, identitet och mänskliga relationer och är ett fint exempel på Bergmans förmåga att väva samman komplexa karaktärer och känslomässiga landskap.
Efter repetitionen: utspelar sig på en teaterscen efter en repetition av August Strindbergs Ett drömspel. Den äldre teaterregissören Henrik Vogler har slumrat till i salongen och vaknar av att den unga huvudrollsinnehavaren Anna Egerman letar efter något på scenen. De två inleder ett samtal om teater, drömmar och minnen och snart ansluter sig även Annas döda mor – Rakel – till samtalet.
Sista skriket: Denna enaktare handlar om filmindustrins kommersiella prioriteringar och föreställer sig ett möte mellan filmmogulen Charles Magnusson och regissören George af Klercker. Pjäsen utforskar teman som förödmjukelse och konstnärlig integritet och är en kritisk betraktelse av filmindustrins påverkan på konstnärligt skapande. Se iscensättningen på SVT Arkiv
Larmar och gör sig till: utspelar sig på 1920-talet och följer ingenjören Carl Åkerblom, som efter en psykisk kollaps och ett mordförsök på sin fästmö. hamnar på mentalsjukhus i Uppsala.Där träffar han professor Osvald Vogler och tillsammans iscensätter de den första talande cinematograf-filmen. Pjäsen är en djupdykning i mänsklig ångest och kreativitet och innehåller många självbiografiska inslag från Bergmans eget liv. Se iscensättningen på SVT Arkiv.
Femte akten inleds med med ett förord som har fått formen av ett pjäsmanus – en monolog. Den blir en introduktion till de tre texterna men är också självreflekterande om bland annat Ingmar Bergmans förhållande till läsandet (han noterar att han är en mycket långsam läsare), skrivandet och skapandet. Bergman skriver:
Femte akten handlar om mina outtröttliga följeslagare: teatern, scenen, skådespelarna och filmen, biograferna, cinematografin. De har följt mig sedan jag byggde min första dockteater under det vitmålade bordet i barnkammaren och något år senare flyttade in i den rymliga garderoben tillsammans med en liten plåtmaskin försedd med vev, malteserkors, lins, fotogenlampa och en sepiafärgad filmslinga.
Genom åren har omständigheterna och omgivningarna blivit – hur ska jag säga – mer storslagna men själva känslan är oförändrat densamma.
Vaddå, känslan?
Passionen?
Lusten?
Kärleken?
Besattheten? Låter stort, men kanske i alla fall:
Besattheten.