Delphine de Vigan

Den franska författaren Delphine de Vigan (född 1966) anses vara en av av de stora samtida författarna i Frankrike. Hon debuterade 2001 med den självbiografiska boken Dagar utan hunger som handlar om hennes insjuknande i anorexia. Under sjukhusvistelsen som följde började hon föra anteckningar över tillvaron och vad hon upplevde. Och skrivandet var något som hon fortsatte med. Nio böcker har det blivit, både självbiografiska och fiktiva berättelser som översatts till 25 språk och några har också filmatiserats. Delphine de Vigan skriver med säker hand – texterna är lättlästa, ibland nästan pratiga men under den ibland lite glättiga ytan döljer sig bråddjup av sorg och trauman. Detta spänningsfält mellan yta och djup gör att läsupplevelsen blir helt speciell och starkt berörande.

Dagar utan hunger

Delphine är 19 år och studerar litteraturvetenskap på universitetet. Hon och bästisen bestämmer sig för att banta för att känna sig sommarsnygga men för Delphine blir det snabbt ett skönt sätt att få känna kontroll och hon gillar också uppåtkänslan som fastan innebär. Och utan hon riktigt förstår hur det gick till väger hon 36 kg och känner att döden flyttat in i hennes kropp. Hennes räddning blir en mycket intuitiv läkare som hon känner starkt förtroende för. Han förklarar att den enda möjligheten är att läggas in på sjukhus och sondmatas. Trots att hela hennes väsen motsätter sig detta accepterar hon erbjudandet. Boken blir ett slags vittnesmål om sjukhusvistelsen, de andra ätstörda patienterna, den kroppsliga förändringen och dysfunktionella familjerelationer. Men också en berättelse om att välja livet.

Ingenting kan hindra natten

Det är Delphine som hittar mammans döda kropp. När den den första chocken lagt sig kommer sorgen och frågan om varför modern valde att ta sitt liv. I ett försök att förstå bestämmer hon sig för att skriva mammans berättelse. Det är ett mödosamt arbete att göra researchen – ibland nästan outhärdligt – men genom att intervjua nära familj, vänner, titta på gamla fotografier, prata med sin syster och leta i sitt eget minne lyckas hon frammana moderns liv. En uppväxt i en stor, barnrik familj –  på ytan lyckad men med mörka hemligheter. Det är en historia präglad av patriarkalt våld, övergrepp och psykisk sjukdom. Och en mamma som kämpar och reser sig gång på gång. En kvinna med stor intelligens, skönhet och härligt skratt. Delphine de Vigan väjer inte för något i sitt sökande och det är en mörk familjehistoria som vecklar ut sig berättad med den största kärleken till sin mor.

Om det inte vore för dig

Den senaste boken handlar om Michka – en äldre dam som under sin yrkesverksamma tid rest jorden runt och gjort fotoreportage. Nu är läget ett annat. Michka har drabbats av en eskalerande demens vilket gör att hon måste flytta in på ett vårdboende. Hennes demens ger en afasi som innebär att talet blir trögt, upphackat med många språkliga fel (en riktig utmaning för översättaren Marianne Tufvesson som har gjort ett fantastiskt arbete). Det är både tragiskt och lite komiskt. Men det blir aldrig lyteskomik. Bara djupt mänskligt. Det är dock en sak som Michka känner att hon måste göra innan allt tar slut. Till sin hjälp har hon vårdboendets logoped Jérôme och den unga kvinnan Marie som tillsammans försöker hjälpa Michka med hennes önskan. Det här är en bok som handlar om att känna tacksamhet och vikten av att säga tack. Hur en hjälpande hand kan förändra livet, göra det uthärdligt och i vissa fall göra livet möjligt överhuvudtaget. En varm, humoristisk och existentiell berättelse som ger perspektiv på tillvaron.